San Francisco januari 2005
San Francisco-resan inlagd
Jag har uppdaterat den här blogen med min resa till San Francisco i januari 2005. Eftersom jag kan ”fuska” med tiderna för när ett inlägg är skapat, finns dom inläggen inlagda precis som om det vore då dom skrevs. Jag hade ju en separat hemsida under själva resan där jag förde lite dagbok, men nu finns det alltså att läsa här på hemsidan.
Ta en titt under kategorin ”San Francisco januari 2005” för att läsa dom inläggen.
Hemma igen
0Kl 20.00 svensk tid
Då sitter man hemma i soffan igen och försöker samla ihop intrycken från veckan som gått. Det känns ganska svårt att få ihop allting, jag antar att det kommer gå ett par veckor innan man har tagit in allting.
Morgonen i San Francisco inleddes med en taxiresa till flygplatsen, där vi efter incheckning hade väldigt gott om tid för att äta frukost. Efter ombordstigningen på vår Boeing 777 som skulle ta oss till Chicago, insåg vi att det var väldigt gott om plats på planet, så jag lade mig och vila på fem säten i mitten, helt för mig själv. Den resan gick väldigt smidigt.
Väl på plats i Chicago tog vi terminaltåget till den internationella terminalen och döm om min förvåning när Richard Herrey börjar prata med mig på tåget. Det var den här resans ”Lassie”, om man bortser från att vi såg Anders Berglund på ditvägen. Snart satt vi ombord på Sigrid Viking och var på väg hem till Sverige, något som kändes otroligt skönt.
Konstigt nog så gick resan väldigt smidigt och kändes inte alls så långtråkig som jag trodde. Det kan bero på att flygkaptenen satte hastighetsrekord på sträckan genom att avklara den på sju timmar och tjugo minuter. Inte illa alls.
Passkontroll och tull i Sverige avklarades på rekordtid. Snacka om skillnad mot kontrollerna i USA, men så var vi ju å andra sidan landsmän som ville in i vårt eget land, det kanske inte är lika hårt då.
Efter att ha köpt tågbiljetter tog jag och Frasse farväl av varandra på Arlanda och han tog tåget hem till Järvsö, snart satt även jag på ett tåg, men med Falun som destination.
Efter att ha kommit hem till Falun startade en kamp mot klockan som gick ut på att hålla sig vaken så länge som möjligt. För att återanpassa mig till svensk tid ville jag vara vaken så länge som möjligt på kvällen, vilket slutade med att jag sov som ett litet barn när klockan var fyra på eftermiddagen. Jessica tyckte nog att jag var jätterolig. Jag vaknade dock till på kvällen och käkade lite med henne innan vi gick och lade oss igen vid tiotiden och den här gången sov jag hela natten.
Idag känner jag mig rätt fräsch faktiskt och jag tror att det känns bra imorgon igen. Jag sitter redan och planerar nästa resa tillbaka till San Francisco. Så underbar tyckte jag att stan var, att jag vill åka tillbaka och uppleva ännu mer. Men den gången kanske Jessica får följa med också, så att vi inte bara blir grabbar på resan.
Det här får väl vara den sista uppdateringen jag gör av denna resedagbok. Nästa gång jag reser får det bli en ny, frågan är bara vart det bär av då. Den som lever får se. Hoppas att ni har uppskattat att följa mina upplevelser.
Golden Gate
0Onsdag 12 januari 2005, kl 18.00 SF-tidÂ
Då är det kväll när jag skriver denna uppdatering, det beror på att vi måste vara på flygplatsen tidigt i morgon bitti.
Vår sista dag i San Francisco blev en riktig höjdare. Vädret kunde inte ha varit bättre. Vi snackar riktig vårvärme med 10-15 grader och strålande solsken. Helt underbart!
Idag var det då dags att se San Franciscor mest kända landmärke – Golden Gate. Efter att ha åkt buss runt delar av staden som man kanske annars inte ser som turist, kom vi till slut fram till bron. Även om den som bro sett inte är särskilt imonerande i jämförelse med andra broar, så är det ändå en speciell känsla att stå framför den. Hur många gånger har man inte sett den på TV, eller sett den på bild etc. Faktum är dock att när man står vid en av bropelarna och kikar upp eller ner (valfritt), så spelar det ingen roll om det finns högre eller lägre broar i världen, Golden Gate är tillräckligt hög för att vara imponerande.
Totalt är bron 2 737 meter lång om man räknar med påfarterna, själva brospannet mäter 1 280 meter. Vid högvatten befinner man sig 67 meter ovanför vattenytan.
Hur imponerande den än är, så känner man sig rätt nöjd efter 30 minuter bredvid och på den. Den gör ju liksom inte så mycket mer än bara står där. Så vi avslutade snart vå lilla promenad ut på den och satte kurs mot stan igen för att göra ett snabbt stopp vid Lombard street.
Lombard street är en gata som är känd för sin enormt skarpa lutning. Den är så skarp att man har byggt en serpentinväg ned för den. Även här måste jag vara lite tråkig och medge att det inte var så jäkla speciellt. Tydligen ska det vara väldigt fint där på sommaren eftersom vägen då är prydd med blommor. Men i övrigt så är det liksom bara en gata som råkar vara lite brant. Men men, nu har jag sett den i alla fall och ni kan få se en bild längre ner.
Efter Lomabard street gjorde vi ett sista besök i Fishermans wharf. Det är riktigt mysigt nere i hamnen, trots att man redan ledsnat på alla souvenirbutiker som specialiserat sig på att sälja skräp till överpris åt turister. Jag är inte mycket för dessa plastiga souvenirer alltså och det enda jag lyckades förmå mig själv att köpa med mig hem var tre t-shirts med diverse San Francisco-tryck på. I övrigt tycker jag att pengarna kan gå till något vettigare.
Helt plötsligt var klockan rätt mycket och vi begav oss ”hem” till hotellet och har spenderat tiden med att packa ihop lite inför morgondagen. Det känns lite vemodigt att behöva åka hem i morgon, men samtidigt ska det bli skönt att sätta fötterna på svensk mark igen.
Detta bör vara den nästa sista uppdateringen av sidan som jag gör. Den sista bör vara den som beskriver resan hem.
Mac World Expo
0kl 07.45 SF-tid
WOW! Vilken jäkla dag det var igår! Tisdagen inleddes med frukost på Starbucks som vanligt, sedan bar det av till AppleStore. Vi var inte dom enda som väntade på att dom skulle öppna klockan nio, men jag var definitivt först upp för trappen för att sno åt mig en plats med eluttag. Tyvärr visade det sig (som väntat) att dom inte visade Steve Jobs Keynote på storbildsskärmen. Lite nedslagen över det satte jag mig istället för att uppdatera sidan lite.
Att något stort var på gång under dagen stod klart redan när vi väntade på att butiken skulle öppna, eftersom personalen hade fullt upp med att tömma skyltfönstret på prylar. Dessvärre är personalen belagt med yppandeförbud, så man kunde inte få reda på vad det var.
Efter att ha uppdaterat sidan, chattat med mamma och skickat dom nödvändiga mailen gav vi oss iväg till mässan som ligger ett par kvarter från AppleStore. Väl på plats hämtade vi ut våra besöksbrickor och gick till mässhallen. Det visade sig dock att den inte alls öppnade klockan 10 som vi trodde, utan 11. Medan vi väntade hann man lägga märke till att alla banderoller var förtäckta med skyddsplast för att hindra oss att se budskapet. Detta för att dom skulle avtäckas först när Steve Jobs avslöjat nyheterna som dom handlade om. Helt plötsligt ser vi hur dom gör sig klara att täcka av den ena banderollen och vips så gestaltar sig orden ”Mav mini” framför mig. Utan veta exakt vad det innebär, förstår att att dom har släppt en ny lite Mac, precis som många rykten och önskemål viskat om ända sedan ”G4 Cube” togs ur sortimentet.
Vid det här laget stod jag först i kön vid avspärrningen på mässan och väntade på att få ta rulltrappan ner till mässhallen. En bit bort hör jag folk prata om ”iPod shuffle”, dom har alltså täckt av en annan banderoll där borta. Genast inser jag att Apples feta order på flash-minnen från Taiwan, som man kunnat läsa om, gällde en ny liten variant av iPod. Vid det här laget går min upphetsning inte att dölja och dom två poliser som står och bevakar ordningen vid avspärrningen kollar på mig och skakar samtidigt på huvudet. Dom stackarna anade inte vad som skulle träffa dom när avspärrningarna släppte och 2 000 upphetsade Mac-talibaner rusar ner för trapporna i stil med en Tjurrusning i Madrid. Som en av dom första ”vanliga” människorna i världen håller jag helt plötsligt en iPod shuffle i min hand (se bilder nedan). Jag pratar med en Apple-människa och får reda på att dom säljer ett begränsat antal på butiken redan idag, men med betoning på mycket begränsat. Tio minuter senare har jag rusat tillbaka till butiken för att lägga vantarna på ett av dom första exen, men till min besvikelse ser jag en kö som ringlar sig säkert hundra meter utanför butiken. Jag inser att dom är slut och går med böjt huvud tillbaka till mässan.
Där spanar jag in lite av dom uppdateringar man gjort i sina program, leker lite mer med iPod shuffle och framförallt så tar jag en närmare titt på Mac mini, denna nya skapelse som verkligen får en att tappa andan. På den översta bilden ni hittar nedan ser ni en liten dosa som ser ut som en liten matlåda. Det är alltså själva datorn. Man inser genast, efter att ha jämfört med andra datorer både på Mac- och peze-sidan, att detta är något alldeles fantastiskt. För att göra det hela mer fantastiskt så kostar den endast 4 700 kr hemma i Sverige. Är det dyrt med Mac säger ni? Prestandamässigt är det givetvis ingenting jag skulle sitta med på jobbet, även om den har mycket bättre prestanda än den burk jag satt med tills för bara ett år sedan. Men att sätta den lilla skapelsen hemma på skrivbordet och ha för att lira lite i Office-paketet eller maila och surfa med, så duger den mer än väl. Nu borde ni börja fundera alla ni som sitter med Windows-datorer och svär över virusuppdateringar och konstiga dialogrutor etc.
I stil med många andra mässor så känner man sig färdig rätt fort. Det är rätt drygt att bara strosa omkring när man väl kikat på det man är intresserad av. Så vi satte kurs mot AppleStore igen.
Nu hade kön försvunnit och vi fick plats i fåtöljerna och slog upp locken på våra datorer igen. Efter att ha chattat med mina Mac-polare runt om i Sverige (och Suomi Mattias, jag glömmer inte dig) så ser jag till min förvåning hur det kommer en Apple-anställd med en fet låda fylld med iPod shuffle. Efter att ha knuffat undan ett antal pensionärer, handikappade och några småbarn står jag öga mot öga med karln och får en kartong i min hand! Yterligare några minuter senare har jag betalat mina 99 dollar och går med ett stort flin tillbaka till hotellet. Vi var dessutom rätt hungriga nu.
Efter att ha fyllt magen på Burger King gick vi till mataffären och handlade lite götta till kvällen. Jag köpte fler av dom äckliga tuggumina, men enbart för att det var på beställning från Sverige. Tullen lär ju dock ha en hel del att säga om att man för in sådan vedervärdig smörja i landet. Ha ha!
Tro nu inte att vi struntade i shopping under tisdagen. I det här landet har affärerna anständiga öppettider och stänger först runt åtta eller nio på kvällarna. Ett besök på Macy’s, som verkade vara något i stil med NK, resulterade i tre nya tröjor.
Jag kan inte låta bli att lägga märke till alla hemlösa vi stöter på. Dom håller sig i vår stadsdel verkar det som. Jag kan tänka mig att polisen ser till att hålla dom borta från Union Square som är San Franciscos svar på Stureplan i Stockholm.
Utanför hotellet har vi en kille som pinkat in sitt revir att tigga på och han kan inte vara mycket äldre än mig, om han ens är det. Hans ringa ålder gör att det är lätt att identifiera sig med honom trots att vi uppenbarligen lever ganska olika liv. Det stör mig så enormt att folk ska behöva tigga ihop till sin middag, så jag och Frasse har valt ut honom som mottagare av våra växelmynt. Alla dessa småmynt gör mig galen eftersom det är så svårt att räkna snabbt i huvudet vad dom är värda, så den här killen får alla våra växelpengar nu som ändå räcker till en burgare på hörnan åt honom. Det är vad jag kan göra.
Idag MÃ…STE vi hinna med bron om vi ska få se den över huvud taget. Det är nämligen sista dagen vi har att spendera då vi åker till flygplatsen tidigt i morgon bitti. Det känns på två sätt, man vill ju givetvis stanna kvar och uppleva mer, men samtidigt har man lite hemlängtan, inte minst till Jessica (puss på dig gumman) som antagligen har jääääkligt svårt att klara sig utan mig nu när jag är borta. Men som sagt, landet lär ju ligga kvar om inte den där skäggiga snubben i Tora Bora-grottorna får tag på en riktigt jävla stor smällare, så man kan ju åka tillbaka om man känner för det.
Nä, AppleStore nästa, jag ska ladda upp den här uppdateringen.
Shopping
0Kl 07.30 SF-tid
Söndagen kan sammanfattas med ordet ”shopping”. Det var dags att öppna plånboken och handla lite kläder. Dagen började på Union Square (centrala delen av centrala San Francisco) med ett besök på Levi’s Store. Jag har inte köpt Levi’s-byxor på år och dar nu, främst för att jag inte tycker att deras byxor är värda över 700 kr. Men när man kan få ett par Levi’s-jeans för Dressmann-priser så ställer inte jag några dumma frågor.
Lite senare, efter att ha strosat runt i diverse butiker så åkte vi tillbaka till Fishermans Wharf där vi kollade runt i souvenirbutikerna. Den ena butiken är ju den andra lik. Dom säljer t-shirts med diverse skämtsamma San Francisco-tryck och givetvis Alcatraz-tryck. Exempelvis ”Alcatraz swim team”, ”Alcatraz ski team” etc. Känns lite lagom kul faktiskt.
Vad som däremot var jäkligt roligt var det faktum att en av dessa butiker som inte såg mycket ut för världen när man studerade den utifrån, visade sig vara en av dom skönaste klädaffärer jag varit inne i. Givetvis var Levis’s-jeansen billigare här än vad jag betalat inne i stan, så jag var ju tvungen att köpa några till, plus att det blev lite sköna tröjor. Kläder är verkligen billigare här i USA, inte minst tack vare den svaga dollarkursen. Man måste dock vara på sin vakt, alla priser är skrivna exklusive ”sales tax” (deras moms) som ligger på hela 8,5%. Generellt kostar inte kläderna ens hälften så mycket mot vad man får ge i Sverige.
Man brukar ju höra att allt är större här i USA och hitills så måste jag vara benägen att hålla med. Läskburkarna är större, kaffemuggarna är större, brandbilarna låter mer och amerikanare i allmänhet är större, om inte annat i orden. Jag måste dock medge att den ”amerikanska fetman” man hör så mycket om, inte är särskilt påtaglig här i San Francisco. Vad det beror på vill jag låta vara osagt, men det känns ungefär som hemma i Sverige.
Vi har inte provat så mycket typiskt amerikanska produkter ännu. Mycket tack vare att vi faktiskt har haft svårt att hitta matvarubutiker. Det känns rätt skumt att en stad i samma storlek som Stockholm inte har matvarubutiker mer frekvent. Nu har vi dock hittat en i närheten av hotellet, så vi ska väl utforska den amerikanska matkulturen lite.
Hitills har vi provat lite hamburgare mm och det är, konstigt nog, skillnad mot Sverige. Det märks att vi är i hamburgarens hemland. Jag har dessutom provat en läskedryck som heter ”Root beer”, vilket INTE är öl som man kan tro av namnet. Frasse smakade först och hans enda kommentar var att det smakade som hästsalva luktar. En kraftig överdrift av den gode Fransson, det smakade nämligen precis som tuggummit Jenka, för er som minns det.
Det är lätt att hitta i San Francisco. Okej, nu har vi inte pejl på förorterna, men tack vare dom spikraka gatorna som korsar varandra så är det superlätt att lokalisera vart man är. Skulle man tappa lokalsinnet så är det dock väldigt lätt att hitta sig själv på kartan.
Vi har dessutom börjat åka buss och spårvagn nu. I början gick vi för att hitta vart vi skulle, men nu åker vi kollektivt utan problem. Förutom cable car som är en turistattraktion, åker vi vanlig spårvagn och trådbuss, känns lite häftigt att sitta i en buss som inte har en dieselmotor som brummar högt.
Idag är det måndag och vår dag ska precis starta. På dagens agenda ligger ett Alcatraz-besök inlagt. Sedan måste vi hinna med den förbannade bron som vi bara sett skymta i horisonten. Men allvarligt talat så undrar jag om det verkligen kommer vara så speciellt.
Det verkar som att vår planerade biltur inte blir av, inte under den här resan i alla fall. Det finns fullt tillräckligt med saker att utforska och uppleva inne i stan. Jag och Frasse är dock överens om att San Francisco är en stad som vi verkligen älskar. Jag har visserligen bara Stockholm och London att jämföra med som ”storstäder”, men jag väljer San Francisco över London vilken dag i veckan som helst. Att åka tillbaka hit igen känns inte som en främmande tanke och kanske kan man vidga vyerna utanför stan lite mer vid det tillfället. Men nu ska vi njuta av den resan vi genomför just nu, innan vi börjar koncentrera oss på nästa.
En fullständig bildsida ska komma upp, men som det ser ut nu kan jag inte garantera att det blir under min vistelse här. Jag ska dock ta för vana att presentera ett litet urval av bilder här i resedagboken.
Nu måste jag komma iväg och uppdatera den här sidan.
Första riktiga dagen
kl 08.00 SF-tid
Då var det dags att sammanfatta gårdagen (lördagen) som var vår första riktiga dag i San Francisco. Vi tänkte att vi skulle spendera vår första dag rätt ledigt och bara strosa omkring och lära känna omgivningen lite.
Efter en frukost på Starbucks Coffee tänkte vi att vi skulle lokalisera det viktigaste i stan, nämligen AppleStore och mässan vi ska besöka på tisdag. Efter en liten konflikt angående vilket håll AppleStore låg åt gav jag med mig och gick åt det håll Frasse ville, givetvis i vetskap om att han hade fel. Givetvis slutade det med en kamp för honom mellan hur långt han var villig att gå i onödan och att behöva erkänna att han hade fel. Ett antal kilometer senare när vi hade gått tillbaka hela vägen plus den bit det är bort till AppleStore stod vi utanför skapelsen. Världens bästa butik.
Inne på AppleStore (där det är förbjutet att fota) möttes vi av en trevlig säljare vars mamma är svensk. Av honom fick jag beskedet jag var rädd för, att batteriet jag behöver till min dator inte finns i lager, utan måste beställas långt i förväg. Detta visste jag egentligen om, men eftersom jag är så glömsk så hade jag inte kontaktat affären i förväg från Sverige så att dom tog hem ett. Nåja, nu kan jag köpa något annat roligt istället.
Inne i affären hade dom trådlöst internet vilket man kan använda antingen från deras demodatorer, eller från sin egna medtagna. Så det är härifrån jag laddar upp denna sida. Kort sagt, en underbar butik.
Efter vårt besök på AppleStore, där Frase köpte en dator med en massa tillbehör plus en iPod mini, gick vi tillbaka till hotellet för att dumpa av grejerna plus äta lite lunch vilken intogs på Burger King.
På eftermiddagen var det dags att turista lite på allvar. Vi var ju bara tvugna att åka gammal hederlig ”Cable car” i backarna. Det måste nämnas att backarna i den här stan verkligen är enorma. Tack vare arkitekturen av stadskärnan går ut på att gatorna är spikraka så blir effekten av dessa långa och branta backar ännu större. Efter att ha köpt ett tredagarspass som ger oss rätt att fritt utnyttja cable cars och bussar och viss annan kollektivtrafik, åkte vi till ett av San Franciscos riktiga turiststälet, Fishermans Wharf.
Fishermans Wharf är en del av San Franciscos hamnområden som fortfarande fyller funktion som fiskehamn, men som idag också är ett område packat med souvenirbutiker och restauranger. En rolig affär som vi besökte sålde kameror och kameratillbehör. Med tanke på mitt och speciellt Frasses specialintresse i frågan, gick vi in och kikade. Det visade sig att vi skulle bli kvar ett tag då dessa, något påstridiga säljare, inte ville låta oss gå därifrån utan att handla. Jag blev erbjuden att köpa en kamerautrustning för 1 325 dollar till slut efter att säljaren hade lagt på tillbehör för tusentals kronor och nu skulle jag få detta på köpet. Eftersom jag inte hade för avsikt att köpa kamerautrustning för över 10 000 kr så tackade jag nej, men det ordet verkade inte ingå i säljarens vokabulär. Dagens prutning stod dock Frasse för som lyckades få ner priset på ett objektiv från först 4 000 dollar till 2 200 dollar, men precis när vi skulle lämna butiken blev han erbjuden att köpa det för 1 000 dollar. Men inte heller Frasse hade planerat att köpa kamerautrustning för så mycket pengar, så vi gick. Då hade vi spenderat säkert 30 minuter där inne och förhandlat. Jag kan meddela att dom såg rätt sura ut när vi gick.
I övrigt kollade vi upp hur man tar sig till Alcatraz mm från Fishermans Wharf, något vi funderar på att göra i morgon (måndag).
Något som slår en när man går på gatorna är hur mycket hemlösa det finns, speciellt väldigt unga människor i vår egen ålder. Visserligen ser man det hemma i Sverige också, även i halvstora städer. Men där brukar medelåldern vara högre, här snackar vi om riktigt unga människor.
En äldre hemlös herre som vi såg hade dock en lite halvrolig sysselsättning. Han satt bakom en medtagen buske i Fishermans Wharf och skrämde inte ont anande turister som passerade honom, genom att helt enkelt och harmlöst ruska lite på busken. Kika på film över spektaklet här (AVI-format, 2,3 MB).
Som svensk är man ju dock van vid ett socialt skyddsnät som skiljer sig lite från det amerikanska och jag undrar hur man som politiker i San Francisco kan gå på gatorna utan att det går upp ett ljus för en. Jag har inte lösningen på problemet, men det är uppenbart att något är allvarligt fel när människor inte kan få tak över huvudet.
När vi åkte cable car tillbaka från Fishermans Wharf noterade jag att tågföraren hade en brytning som nästan lät svensk, detta sa jag även till Frasse. Två minuter senare frågade föraren oss vart vi kom ifrån och när vi svarade Sweden så visade det sig att han var svensk från Stockholm. Tanken slog mig hur kul det är att komma utomlands och stöta på folk från andra kulturer.
Efter denna omtumlande och långa dag tänkte vi vila någon timme på hotellet innan middagen. Det slutade med att både jag och Frasse somnade och sov som stockar ända tills morgonen. Det blev ingen middag kan jag meddela.
Nu känner jag mig dock ordentligt utvilad och ganska anpassad till tiden här.
Jag har inte fixat ett bra bildbibliotek ännu, men det kommer, jag lovar. Men inte ens jag har för avsikt att bo framför datorn under min tid här.
Äntligen framme
Kl 06.00 SF-tid
Sitter nu på hotellrummet och börjar skriva på denna uppdatering. Klockan är nu tre på eftermiddagen hemma i Sverige och sex på morgonen här. Jag och Frasse har varit vakna i ca två timmar, för trots att vi var på resande fot i många timmar, så kände våra kroppar att dom skulle vara vakna när det är ”eftermiddag”. Men vi börjar från början.
Strax efter åtta på morgonen var vi på Arlanda på fredagsmorgonen. Incheckning nu för tiden går lätt eftersom man gör det i en automat helt själv, sedan får man gå lämna in sitt bagage vid en bemannad disk. Det hela var över på mindre än 10 minuter och sedan hade vi en hel del dötid fram till avgång. Till min stora glädje flög vi från den nybyggda F-piren på Arlanda som var mycket fräsh.
Tids nog satt vi på planet med mycket bra sittplatser. Eftersom vi satt på gränsen mellan ekonomiklass och ”ekonomi flex” hade vi en hel del extra benutrymme, något som är väldigt uppskattat på en interkontinental flygning.
I övrigt var varje stolsrygg utrustad med en liten monitor där man kunde se på ett antal olika filmer, följa planets färd på karta via GPS, eller bara lyssna på musik. En annan trevlig detalj var att planet hade en kamera riktad nedåt så att man kunde se landskapet under sig. Grönland är en vacker landmassa från 11 000 meters höjd kan jag meddela. Tack vare detta nöjessystem ”flög” dessa nio timmar i luften förbi förvånadsvärt smidigt.
Väl på plats i Chicago på en av världens största flygplatser, O’Hare, gick allt väldigt smidigt. När vi kom av planet så var det en lååååång kö vid gränskontrollen, speciellt för oss som kom som besökare till USA. För amerikanska medborgare var det i princip ingen kö alls, vilket gynnade mig och Frasse för när vi ställt oss i kön kom det en gränsvakt och ledde oss till dom tomma ”kassorna”. Vi fick smita förbi kön helt enkelt.
För att få komma in i USA var man tvungen att lämna fingeravtryck och bli fotograferad. Vi hade dessutom redan fått fylla i ett omständigt formulär med personuppgifter, där jag tror att man fick skriva sitt namn tre eller fyra gånger på samma lapp. Efter säkerhetskontrollen kom tullen vilket var superlugnt. En trevlig tulltjänsteman frågade om vi hade några dyrbarheter med oss in i landet eller om vi transporterade mat, då svaret var nej blev vi vidarelotsade till bagageutlämningen där våra väskor kom rekordsnabbt.
När man är på en så stor flygplats som O’Hare är det lätt för en flygnörd som mig att tro att man ska kunna spendera timmar på att ströva omkring. Men infrastrukturen är så välbyggd att man i princip inte ser något annat än man behöver. Från utrikesterminalen åkte vi nämligen tåg, som föresten var förarlöst, till United Airlines egen inrikesterminal. Då hade vi redan fått lämna våra väskor borta i utrikesterminalen så att vi slapp släpa på dom. Högsta betyg till O’Hares bagagehantering!
I säkerhetskontrollen för inrikesflyget till San Francisco gjorde jag bort mig lite. När jag passerar genom bågen som känner av metallföremål hör jag killen som sitter vi genomlysningsapparaten väskor fråga vem fan det är som har en bärbar dator i sin väska. Undertecknad erkänner lite generat sin skuld i frågan och får då veta att datorer ska tas ut ur väskorna och genomlysas separat. Han började skoja om att dom nu skulle installera ett virus åt mig och jag gjorde givetvis min plikt och informerade honom om att det är en Macintosh och det inte finns så många virus för honom att installera åt mig. Lite modigt kanske, men det var min plikt!
Vid det här laget började vi bli ganska trötta och då hade vi ändå fyra timmars flygning kvar. Väl ombord på San Francisco-planet fivk vi höra att det var 45 minuter försenat pågrund av att markpersonalen inte hade hunnit lasta ombord allt gods och när dom 45 minutrarna väl passear så skulle vi blu YTTERLIGARE 45 minuter försenade eftersom flygledartornet i San Francisco inte kunde garantera oss landningstillstånd på grund av dom hårda vindar som blåste här. Men vi blev bara ytterligare 15 minuter försenade, totalt runt en timme alltså.
Resan mellan Chicago och San Francisco är en dimma bara eftersom jag var så trött. Dessutom hade jag och Frasse inte fått platserna brevid varandra. Det roligaste med resan var att man kunde lyssna på radiotrafiken för ATC (Air Traffic Control). När man hörde att vår flight fick order om att gira 20 grader åt något håll och anta en ny kurs, hörde man snabbt en bekräftelse från vår pilot, sedan girade planet. För den flygrädde kan det nog vara en tröst att höra att piloterna inte har några problem För en flygnörd som mig var det bara roligt.
Måste bara nämna att när vi kom upp ovanför molnen efter att ha lyft från Chicago kunde jag räkna till fyra andra plan i luften som jag såg från min sida. Vältrafikerat med andra ord.
Fyra timmar senare var vi på plats i San Francisco. Det enda jag har att anmärka på är att det var en jäkla bit att gå från gaten till bagageutlämningen och att väskorna dröjde jäkligt länge.
Sedan valde vi mellan taxi och tunnelbana in till stan, som dom äkta globetrotters vi är (fniss) valde vi det stora äventyret att åka tunnelbana. Det gick dock väldigt lätt. Trots att vi var osäkra på vart vi skulle kliva av, kom vi inte bara av på rätt station utan dessutom i samma korsning som vårt hotell ligger.
Här tar berättelsen om första resedagen slut. Det är en snabb sammanfattning som ändå blev rätt lång. Efter att ha anlänt till hotellet dunkade vi ner oss i säng ganska omgående och somnade rätt gott. Nu har vi dock en ny dag framför oss att utforska.
Här väntar jag på tunnelbanan.
Ännu närmare nu
0
Med 15 timmar kvar till avfärd borde jag har kommit lite längre i min packning än vad jag gjort. Men jag är tidsoptimist. Det viktigaste i klädväg är redan packat tillsammans med pass och biljetter, vilket ändå måste vara det viktigaste.
Till höger ser ni bilder på två flygplan. Den översta är en Airbus A330 och den nedre är en Boeing 777, några av dom modernaste flygplan man kan flyga med idag. Som sann flygnörd är själva flygningen i sig minst lika rolig i sig som att nå slutdestinationen. Målet är ingenting, vägen är allt! Om ni inte förstod det så är det sådana plan jag ska flyga med.
Mellanlandningen i Chicago sker på O’Hare-flygplatsen som i många avseenden är världens största, även detta är något som kommer roa mig då flygplatser också ingår i mitt intresseområde.
Nu måste jag försöka få något vettigt gjort!
Nära nu
Nu börjar det närma sig avfärd. Packningen har inletts och är snart klar. I sista stund upptäckte jag att bagagereglerna för att åka till USA är generösare än inrikesflyg i Sverige. Istället för att ta med sig totalt 20 kg bagage, får man till USA ta med sig två väskor som vardera får väga 32 kg, detta plus 8 kg handbagage.
Men det är inte slut här, eftersom vi ska mellanlanda i Chicago och sedan flyga inrikes till San Francisco så måste jag kolla upp bagagereglerna hos United Airlines. Där får varje väska väga 23 kg, inte fullt lika generöst som SAS, men det innbär ändå att jag får ta med mig 46 kg incheckat bagage tillbaka till Sverige.
I morgon inleds färden med tågresa till Gävle där syster med familj plockar upp mig för att skjutsa mig till vår bror i Vallentuna. På eftermiddagen hämtas även Frasse upp på centralen i Stockholm, sedan spenderar vi natten i Vallentuna och får skjuts till Arlanda på fredag morgon.
Flygbiljetter
0Ett stort första steg på färden mot San Francisco. Flygbilljetterna dök upp. På något sätt blir resan mer konkret när man har dom fysiska biljetterna i sin hand. Mycket kvarstår, hotell och mässbiljetter är dom huvudsakliga tingestar som ska ordnas härnäst, men även fler aktiviteter bör planeras in i minsta detalj.
