Fritid
Handledare vid privat övningskörning
4Idag gick jag en kurs för att bli handledare vid privat övningskörning. Jag ska ställa upp för grannen som saknar körkort och se till att hon får övningsköra lite.
Nu för tiden måste elev och handledare gå en introduktionskurs tillsammans, vilket på sätt och vis var trevligt. Några smågrejer lärde jag mig som har förändrats sedan jag tog körkort för tolv år sedan. Men jag förstår inte riktigt varför jag måste gå kursen igen om jag skulle vilja vara handledare åt ytterligare en person.
Kanske vill myndigheterna förhindra att vissa tar på sig att bli handledare åt en hel drös med elever, men det finns redan ett förslag om att begränsa antalet elever man kan ha till tio. Bättre då att sätta en tidsgräns hur länge min snabbkurs som handledare gäller innan jag måste gå den igen. Säg en tidsgräns på tre till fem år och max fem elever under den tiden. På så sätt hindrar man en svart marknad för olicensierade bilskolor (om det nu skulle finnas risk för en sådan), medan en förälder med två eller tre barn kan vara handledare åt alla tre utan att gå samma kurs tre gånger.
För vad är det som är viktigt för myndigheterna att säkerställa egentligen? Det måste ju vara att den privata övningskörningen genomförs på ett trafiksäkert sätt, dels för att minska döds- och skaderisken, men även minska trycket på Vägverkets inspektörer genom att fler klarar uppkörningen på första försöket.
Men nu har jag gått kursen en gång, jag vet nu att man inte ska börja med att låta eleven köra på motorväg etc. Att gå kursen ytterligare en gång tillsammans med en ny elev kommer vare sig förtydliga eller förändra den kunskapen hos mig.
Bra tanke, halvbra genomförande kan man väl sammanfatta dom nya reglerna med.
Kursen i sig var rolig. Blackebergs Trafikskola var vi på och blev undervisade av Faozi, en mycket karismatisk och humoristisk man. Han hade sunda idéer om vad som var vettigt och rimligt för elever och oss privata handledare.
Skidåkning i Järvsö
5Man har ju inte varit så bra på att uppdatera den här bloggen, men nu tänkte jag i alla fall prova att publicera ett filmklipp.
Tidigare har jag provat att ladda upp film på Youtube som jag sedan länkar in i mina inlägg.
Nu tänkte jag istället prova att publicera ett filmklipp som ligger på eget serverutrymme och som inte visas i olika sammanhang på Youtube (även om just den här filmen faktiskt råkar vara publicerad där också).
Filmen är i Mpeg4-format med H.264-kodning, vilket jag antar innebär att ni måste ha QuickTime installerat för att kunna se.
Eftersom det är första gången jag provar detta får ni gärna kommentera om ni ser filmen eller inte.
Skidåkning
1
Vi befinner oss hos mamma och pappa i Ljusdal. Vi åkte upp 23 december och stannar till lördag 2 januari.
Vi firar jul och nyår här uppe, dessutom åker vi en hel del skidor. Idag var det rätt kallt, närmare -25°C här i Ljusdal. Men i Järvsöbacken var det lite varmare, endast -13°C på toppen och -21 °C nere vid sittliftens början. Det bet i kinderna, men det var det värt eftersom det var väldigt skönt underlag att åka på idag.
Vi ser fram mot fler dagar i backen.
Sjuk
1Ligger hemma i soffan och ser på Star Wars. Varför? Jo, för att jag är sjuk.
Nej, jag har INTE svininfluensan. Lustig tid vi lever i då man inte kan nysa utan att någon ska diagnostisera en med svininfluensan. Jag har en hederlig gammal svensk förkylning med dunkande öron och rosslighet i halsen. Det börjar dock kännas lite bättre, så jag hoppas att jag ska känna mig pigg nog att jobba i morgon.
Det är verkligen hur tråkigt som helst att ligga hemma. 
Nattliga aktiviteter
4Det är 30 grader varmt. Jag ligger vid poolen på ett kryssningsfartyg i Karibiska havet. Jag smuttar lite lätt på min gin & tonic medan jag observerar ett damvolleybollag som hjälper varandra att smörja in sig med sololja.
*RIIIIIING*
*RIIIIIING*
*RIIIIIING*
En klocka ringer.
*RIIIIIING*
*RIIIIIING*
*RIIIIIING*
Jag inser att jag inte alls ligger vid någon pool, jag är definitivt inte på ett kryssningsfartyg i Karibiska havet och några volleybollspelare av det täcka könet ser jag definitivt inte röken av.
Jag ligger tyvärr i min säng hemma i Hässelby. Det var bara en dröm.
*RIIIIIING*
*RIIIIIING*
*RIIIIIING*
Klockan ringer fortfarande, men jag är definitivt vaken och drömmer inte längre. Men vad sjutton är det för klocka som ringer? En titt på mobiltelefonen visar att det är mitt i natten, kl 02.30 för att vara exakt.
Ljudet kommer från trapphuset och det slår mig att den enda klocka som kan ringa så är nödsignalen från hissen. Jag inser att jag inte kan ignorera en nödsignal utan klär plikttroget på mig och staplar ut i trapphuset. Där möter jag en granne som också vaknat av larmet. Tillsammans rör vi oss uppåt för trapporna i jakt på hissen. På översta våningen hittar vi den med ett stackars tidningsbud instängt.
Hissen är en följetång i trapphuset och det barnvagnsutrustade paret på andra våningen har under sommaren och hösten blivit kompisar med hissjouren som utför konstgjord andning på den ständigt fastnande hissen.
Där står vi alltså och betraktar det stackars tidningsbudet som utan mobiltelefon befinner sig i den fastnade hissen. Han ber oss således att ringa till hissjouren så att han kan komma ut. Fråga mig inte hur det gick till, men vi backar bandet till det ögonblick då jag klev upp ur sängen, på något sätt är min första impuls när jag kliver upp ur sängen att ta med mig mobiltelefonen. Det blir alltså jag som ringer hissjouren och berättar att vi har en stillastående hiss i Hässelby.
Här skulle historien kunna sluta och jag skulle kunna gå lägga mig, vilket jag också försökte. Tidningsbudet var vid god vigör och hade gott om lektyr i väntan på hisstekniker.
Jag har precis lagt huvudet på kudden när telefonen ringer och jag svarar.
– Tjena, det var från hissjouren, sitter du fast i en hiss?
– Nej, inte jag, tidningsbudet sitter fast i hissen.
– Åh fan, men vart då? Adressen jag fått stämmer inte för vi har ingen hiss där.
– *suck* Då har du fått fel adress, det är nr 38 du ska till, INTE nr 30.
– Okej, då förstår jag, men det här kommer du inte gilla – jag åker från Södertälje nu.
– Vänta här nu, på ett hisslarm i Hässelby skickar man alltså en tekniker från Södertälje?
– Ja, praktiskt va?
Efter detta samtal inser jag att det sedan 30 minuter instängda tidningsbudet inte kommer loss förrän om tidigast 45 minuter till en timme. Av någon anledning bestämmer jag mig för att berätta detta för honom och springer därför upp för trapporna igen. Då ber han mig ringa till sin chef för att berätta att han för stunden har lite svårt att utföra sina arbetsuppgifter. En rimlig önskan tycker jag och ringer.
En man med ett sydligare ursprung än mig svarar och jag förklarar att han har en kollega som sitter fast i en hiss i Hässelby som på grund av detta har lite svårt att leverera tidningar.
– Hässelby?
– Ja, Hässelby.
– Vart ligga Hässelby?
– Öööh, det ligger i västra Stockholm.
– Va?
– Det är en förort till Stockholm.
– I don’t understand, can you speak english?
Här följer en konversation där jag på engelska får övertyga tidningsbudets chef om att det finns en förort som heter Hässelby, att hans kollega visst delar ut tidningar där och att han faktiskt har fastnat i en hiss. Människan låter inte helt övertygad, utan vill be sin chef att ringa upp mig. Helt plötsligt står jag alltså i trapphuset, utanför den fastnade hissen, väntandes på att bli uppringd av tidningsbudets chefs chef. Vilken hierarki det verkar finnas i tidninsutdelarbranschen!
Nåja, efter ca tio minuters kallprat med tidningsbudet ringer telefonen och jag får prata med en mer språkbegåvad människa som inte bara erkänner Hässelby som förort, utan dessutom går med på att han har ett instängt tidningsbud i vår hiss. Nöjd med detta frågar jag tidningsbudet om det är okej att jag går och sover, vilket han inte har några problem med. Tiden har vid det här laget gått och jag bedömer att den sörmländska hissteknikern är 20 minuter till en halvtimme borta.
Klarvaken går jag och lägger mig igen och efter en halvtimme hör jag aktivitet i trapphuset och en hiss som rör sig. Slutet gott! Tidningsbudet är frisläppt, hissteknikern kan skriva resetraktamente, Hässelby är erkänt som förort och jag är klarvaken.
Det sa klick
2I måndags var jag på Råsunda för att fira svenska mästarna i fotboll – AIK. Det var alltså ingen match, utan ett rent firande som bevittnades av ca 15 000 personer (enligt AIK själva).
Kameran var givetvis med mig, men jag blev en smula besviken när arrangemanget drog igång och all belysning släcktes för att ersättas av fyra stora spotlights. Effekten var förstås lite häftig, men en kamera bygger fortfarande på att släppa in ljus under exponeringstiden och fyra spotlights ger inte mycket till exponeringsljus – tyvärr.
Jag tog i alla fall ca 150 bilder under kvällen och dom flesta blev som jag berfarat underexponerade eller oskarpa eller på tok för gryniga (en följd av att man ställer upp ljuskänsligheten på kameran). Men, när jag satt hemma framför datorn och studerade bilderna jag tagit under kvällen dök det plötsligt upp en bild som fick den där speciella känslan i magen att infinna sig.
Det är svårt att beskriva, det är lite som när man är nykär och det pirrar så där härligt i magen. Man kan inte riktigt beskriva vad det är som gör att man fastnar för en speciell bild. Rent tekniskt är det mycket som skulle kunna vara bättre med bilden. Ändå infinner sig den där härliga magkänslan som gör att man bara gillar bilden.
Kanske måste man vara inbiten AIK:are för att uppskatta den. Kanske måste man ha varit på plats för att kunna se storheten och återskapa dom känslor som svallade upp när laget man älskat sedan barnsben står och mottar folkets ljubel. Hur som helst, det är få bilder jag tagit som jag är lika nöjd med.
Här visar jag den dessutom en smula modifierad för användande som skrivbordsbakgrund.
Bilden kan även ses utan modifiering på min Flickr-sida.
Skrivbordsbilden kan laddas ned i full upplösning (1920×1280 px).
SM-guld till AIK
2Behöver knappast nämna att man är rätt glad nu va?
Jubileum – 5 år och 1 år
4Idag har jag och Jessica jubileum. Idag är det fem år sedan det i Falun slog gnistor mellan oss. Som om inte det räckte är det dessutom ett år sedan vi förlovade oss. Då befann vi oss på Grand Cayman, idag befinner vi oss i ett höstruskigt Stockholm (eller Uppsala för Jessicas del).
Vi firar detta i kväll genom att gå se Kvarteret Skatan på Rival. Därefter har vi bokat bord på restaurangen Sjögräs där vi ska njuta av god mat, gott vin och kanske något starkt till kaffet.
Om ett år firar vi lite hårdare, då stundar ju som bekant bröllopet då fröken Risholm blir fru Dolk. 
Bröllopsklockor ringa
9Nu är det officiellt, några av er har vetat en tid, lördag 30 oktober 2010 är Stockholm Stadshus bokat för vigsel av mig och Jessica!
Det blir på vår 6-årsdag, tillika vår 2-åriga förlovningsdag som äktenskapet ingås. Ganska smart av mig att bara ha en enda dag att hålla reda på va? Jag jobbar på att flytta Jessicas födelsedag samt julafton till 30 oktober också, då är jag verkligen hemma.
Nåja, det känns rätt skönt att slippa hålla tyst om det hela. Nu vet ni vad som gäller.
Film är sämst på bio
1Igår var vi på bio – igen. För varje gång jag går på bio blir jag mer och mer skeptisk bio-besöken.
Låt oss avhandla det mest självklara först. Vi såg Flickan som lekte med elden, den andra filmen i Stieg Larssons Millenium-triologi som många av oss läst. Givetvis hamnar vi på raden framför en filmkritiker som tagit sig an uppgiften att ständigt kommentera filmens händelseförlopp. Jag blir lika irriterad varje gång och förbannar mig själv att jag inte stannade hemma.
Men det roligaste hände ändå före filmen. När den obligatoriska reklamen var över och man förväntade sig att huvudfilmen skulle börja, kliver det upp två jönsar på scenen. Det visade sig vara biljettrivarkillen och popcornsäljartjejen från bions foajé.
Vad hade då dessa personer på scenen att göra, hade det hänt något? Brann det, var vi tvungna att utrymma bion?
Nej, dessa två individer gick upp på scen för att fråga hur vi mådde, dom frågade hur många som hade läst boken som kvällens film var baserad på, samt att biljettrivarkillen stod och babblade en massa osammanhängande strunt som förmodligen skulle vara roligt, men som bara framkom som tragiskt.
Vad sjutton är grejen SF?
Vad vill ni förmedla med att skicka upp två pellejönsar på scenen innan ni vevar igång filmen som vi har betalat 110:- (etthundratio kronor) per biljett för att se? Ska vi bli gladare av deras jönsiga framträdande? Blir filmen bättre för att två personer som inte haft någonting som helst med produktionen av den att göra, mer än att sälja popcorn och riva biljetter, står och snackar om den innan?
På teater har jag inget emot att regisören inleder med några ord om sitt verk han arbetat fram. Biljettrivaren och popcornsäljaren når dock inte riktigt upp till samma status på bion. Jag är ledsen att behöva säga det.
För varje gång jag går på bio blir jag mer och mer sugen på att köpa ett hus där jag kan inreda en egen hemma-bio så att jag slipper betala 110 kr per biljett för att gå på bio där jönsiga SF-anställda ska leva ut sina innersta teaterdrömmar genom att snacka om filmen innan och Nils Petter Sundgren-kopian på raden bakom sitter och recenserar filmen i realtid.
