Fritid

Jösses vilken vinter vi fått i stan. Inte nog med snöfallet av episka proportioner i helgen, dessutom visade kvicksilvret -22°C i morse. Myggfritt som vi sa när jag bodde i Norrland.

Jag behöver knappast länka till alla katastrofartiklar i ämnet. All kollektivtrafik, lokal som nationell, går på knäna. Folk blir vansinniga och skyller allt på SJ och SL. Att själva ta en titt på väderkarta och klä sig där efter samt packa en termos med kaffe och några smörgåsar går inte. Visst bor vi i ett land som genomskärs av polcirkeln och därmed måste räkna med viss vinterväderlek. Att först drabbas av en omfattande snöstorm som sedan följs av extrem kyla är något som innebär problem för allt och alla. Många hänvisar till att det var bättre förr, men jag tvivlar starkt på att man klarade sådana här extrema situationer särskilt mycket bättre då.

Däremot kan jag bli en smula kritisk till beredskapen när det väl händer. Ovädret slog till under helgen och man kände till omfattningen redan i mitten av förra veckan. Man tycker att företag som SJ och SL borde dammsugit marknaden på tillfällig arbetskraft att sätta in under helgen. Varenda bemanningsföretag borde fått förfrågan om att hyra ut personal för snöröjning under helgen. Som jag ser det har man haft hela söndagen på sig att lösa problemet, ändå kvarstår faktum att måndag eftermiddag går inga tunnelbanor på gröna linjen annat än mellan Gullmarsplan och Thorildsplan.

Ändå sitter jag på jobbet och ser flera tunnelbanor passera Globens tunnelbanestation. Om nu tågen bevisligen kan passera Globen, varför inte öppna stationen och låta folk åka med? För varje station man kan öppna desto mindre tryck måste det bli på ersättningsbussarna. Tunnelbanan utgör tillsammans med pendeltågen själva hjärtat i kommunikationerna. Innerstadsbussar går att avvara genom att folk tar sig runt till fots och med tunnelbanan.

Högsta prioritet idag borde vara att få igång trafiken på så många stationer som möjligt, med början i stan och i riktning ut mot förorterna. Istället ser jag nu ett arbetslag med snöskottare gå röja på ett sidospår som i normala fall trafikeras en gång per vecka av ett diesellok som ska in till industriområdet bakom knuten.

Så min åsikt är alltså att akuta störningar får man leva med, men sedan måste det tamejsjutton finnas en beredskap att få igång trafiken inom 24 timmar. Vi är nu uppe i över 30 timmar sedan stormen drog förbi.
AVGÅ ALLA!

Har ni hängt med i den senaste veckans snackis på bloggar, twitter och diverse ”gammelmedia” (dvs tidningar, radio och TV)? Det började med ett blogginlägg av en kille som heter Jesper. Jag rekommenderar att ni läser hela blogginlägget.

Det handlar om Jesper själv som vid Hornstulls tunnelbanestation ser två män stå och trycka upp några killar mot väggen. Jesper, som verkar vara en kille med visst intresse för kollektivtrafikfrågor och polisarbete, inser att det är två civilklädda poliser som genomför en biljettkontroll på killarna. Tydligen har det i vissa kretsar cirkulerat uppgifter om att polisen har börjat agera biljettkontrollanter i tunnelbanan, något som man kan åsikter om då SL redan sörjer för sin egen biljettkontrollering.
Jesper som känner till denna debatten och som dessutom skrivit om det i olika sammanhang ser ett visst nyhetsvärde i händelsen och tar därför upp sin kamera och börjar fota.

Enligt Jesper själv blir då poliserna sura och ger sig istället på honom och snart är det han själv som står upptryckt mot en vägg och har en polisnäve mot sin strupe. Poliserna agerar mycket instabilt och hävdar att han ofredat dom genom sitt fotograferande. Jesper som är en normalbegåvad kille förklarar lugnt att han visst får fota där, varpå poliserna ändrar inriktning och börjar anklaga Jesper för att se drogpåverkad ut och verkar lite muntorr. Enligt Jesper får han ett ultimatum av poliserna, antingen raderar han bilderna och misstänks inte längre för brottet ofredande eller att vara drogpåverkad, eller så vägrar han och misstänks för båda brotten och för följa med in till polisstationen för provtagning.

Inför det hotet valde Jesper tyvärr att radera bilderna, men även den film som han lyckats sätta på inspelning strax innan poliserna beslagtog hans telefon. Med bilder och filmer raderade åker Jesper hem och inleder operation återskapning. Han lyckas själv med konststycket att få fram bilderna och med hjälp från utlandet lyckas han även återskapa delar av filmen han fick på inspelning. Bedöm själva, men jag tycker polisen gör sig skyldiga till ett tydligt brott mot polisförordningen enbart genom sitt uppträdande.

4 kap. Skyldigheter i anställningen
Uppträdande
1 § Anställda inom polisen skall i arbetet uppträda på ett sätt som inger förtroende och aktning. De skall uppträda hövligt, hänsynsfullt och med fasthet samt iaktta självbehärskning och undvika vad som kan uppfattas som utslag av ovänlighet eller småaktighet.

Men jag är ju ingen jurist, så vad vet jag.

Men detta om detta, hela berättelsen hittar ni på Jespers blogg. Efter att ha diskuterat händelsen med lite folk framgår det att det råder viss tveksamhet till vad man egentligen får fotografera. En del hävdar bestämt att man minsann inte får fota civilpoliser. Jag kan dock meddela att det påståendet är fel.

I Sverige kan du utgå från att du får fotografera överallt, med två undantag.
1. Det råder ständigt fotoförbud i svenska rättssalar.
2. Militära och civila skyddsobjekt kan förses med fotoförbud, något som då måste anvisas tydligt.

Bortsett från det är det fritt fram att plåta hur mycket du vill, vart du vill och vem du vill.
Men, det finns så klart ett men. När du befinner dig på privat område, typ i någons hem, på en restaurang, på en affär eller på en konsert kan ägaren till lokalen, hemmet eller konsertarrangören etc neka dig att fota. Det har egentligen inget med just fotografering att göra, utan mer att var och en själv har rätt bestämma spelreglerna på sitt privata område. Vissa dansställen kräver en viss typ av klädsel för att du ska vara välkommen på samma sätt som en konsertarrangör kan säga att du är välkommen så länge du inte fotograferar.
Det måste dock tydligt framgå att det råder fotoförbud. Fram tills du blir informerad om ett eventuellt fotoförbud kan du utgå från att det är fritt fram. Redan tagna bilder är dock dina och ingen kan kräva att du ska radera dom.

Det innebär att så länge du befinner dig på allmän plats, gator och torg, har rätt att fotografera privatpersoner, brandmän, ambulanspersonal, kungen och även poliser oavsett uniform. Skulle du vara lagd åt det hållet får du till och med införskaffa den fetaste telelinsen och utifrån fota in i folks privata hem.

Vad du däremot väljer att göra med bilderna, det är en annan sak. Vi har ju en personuppgiftslag som kan göra det till ett brott om du väljer att elektroniskt publicera bilderna. Men den lagen är ändrad sedan 2007, så du får faktiskt publicera bilder på andra, utan deras medgivande, så länge dom inte är av kränkande karaktär. Vad som är kränkande framgår inte tydligt i lagen och det blir därför i framtiden upp till domstolarna att tolka lagen och skapa prejudikat i ämnet.

Ingen kan heller kräva att du raderar dina bilder, som i fallet med Jesper. Möjligen skulle en domstol kunna döma att bilder förverkas, men jag har väldigt svårt att se att det någonsin skulle ske. Med dagens digitala teknik finns det ändå inga som helst garantier för att en bild verkligen är raderad (som Jesper mycket förtjänstfullt har visat oss).

Ovan har jag ju enbart nämnt det juridiska kring fotografering. Jag är så klart ingen jurist och jag kan så klart ha fel, men ovan nämnda är enligt min uppfattning av en rad skrivelser. Glöm inte bort det lilla ordet etik. Bara för att ni får fota vem som helst och när som helst etc, betyder det inte att ni behöver göra det. Det är alltid trevligt att fråga om det går bra att ta några bilder, det blir liksom trevligare så. Ska ni fota tjänstemän i arbete kanske ni inte behöver fråga, men det kan ju vara trevligt att presentera sig och säga att ni avser ta några bilder för det ena eller andra bruket. Med ett leende kommer man långt.

Ett litet urval artiklar i ämnet Jesper:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6597121.ab
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6627037.ab
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6600627.ab
http://www.expressen.se/Nyheter/1.1880072/polisen-tvingade-jesper-radera-bilderna
http://www.expressen.se/Nyheter/1.1886027/forundersokning-mot-poliserna-som-hotade-jesper
http://www.dn.se/sthlm/poliser-trakasserar-debattor-1.1044619

Idag gick jag en kurs för att bli handledare vid privat övningskörning. Jag ska ställa upp för grannen som saknar körkort och se till att hon får övningsköra lite.

Nu för tiden måste elev och handledare gå en introduktionskurs tillsammans, vilket på sätt och vis var trevligt. Några smågrejer lärde jag mig som har förändrats sedan jag tog körkort för tolv år sedan. Men jag förstår inte riktigt varför jag måste gå kursen igen om jag skulle vilja vara handledare åt ytterligare en person.

Kanske vill myndigheterna förhindra att vissa tar på sig att bli handledare åt en hel drös med elever, men det finns redan ett förslag om att begränsa antalet elever man kan ha till tio. Bättre då att sätta en tidsgräns hur länge min snabbkurs som handledare gäller innan jag måste gå den igen. Säg en tidsgräns på tre till fem år och max fem elever under den tiden. På så sätt hindrar man en svart marknad för olicensierade bilskolor (om det nu skulle finnas risk för en sådan), medan en förälder med två eller tre barn kan vara handledare åt alla tre utan att gå samma kurs tre gånger.

För vad är det som är viktigt för myndigheterna att säkerställa egentligen? Det måste ju vara att den privata övningskörningen genomförs på ett trafiksäkert sätt, dels för att minska döds- och skaderisken, men även minska trycket på Vägverkets inspektörer genom att fler klarar uppkörningen på första försöket.
Men nu har jag gått kursen en gång, jag vet nu att man inte ska börja med att låta eleven  köra på motorväg etc. Att gå kursen ytterligare en gång tillsammans med en ny elev kommer vare sig förtydliga eller förändra den kunskapen hos mig.

Bra tanke, halvbra genomförande kan man väl sammanfatta dom nya reglerna med.

Kursen i sig var rolig. Blackebergs Trafikskola var vi på och blev undervisade av Faozi, en mycket karismatisk och humoristisk man. Han hade sunda idéer om vad som var vettigt och rimligt för elever och oss privata handledare.

Man har ju inte varit så bra på att uppdatera den här bloggen, men nu tänkte jag i alla fall prova att publicera ett filmklipp.

Tidigare har jag provat att ladda upp film på Youtube som jag sedan länkar in i mina inlägg.
Nu tänkte jag istället prova att publicera ett filmklipp som ligger på eget serverutrymme och som inte visas i olika sammanhang på Youtube (även om just den här filmen faktiskt råkar vara publicerad där också).

Filmen är i Mpeg4-format med H.264-kodning, vilket jag antar innebär att ni måste ha QuickTime installerat för att kunna se.

Eftersom det är första gången jag provar detta får ni gärna kommentera om ni ser filmen eller inte.

Vi befinner oss hos mamma och pappa i Ljusdal. Vi åkte upp 23 december och stannar till lördag 2 januari.

Vi firar jul och nyår här uppe, dessutom åker vi en hel del skidor. Idag var det rätt kallt, närmare -25°C här i Ljusdal. Men i Järvsöbacken var det lite varmare, endast -13°C på toppen och -21 °C nere vid sittliftens början. Det bet i kinderna, men det var det värt eftersom det var väldigt skönt underlag att åka på idag.

Vi ser fram mot fler dagar i backen.

Ligger hemma i soffan och ser på Star Wars. Varför? Jo, för att jag är sjuk.

Nej, jag har INTE svininfluensan. Lustig tid vi lever i då man inte kan nysa utan att någon ska diagnostisera en med svininfluensan. Jag har en hederlig gammal svensk förkylning med dunkande öron och rosslighet i halsen. Det börjar dock kännas lite bättre, så jag hoppas att jag ska känna mig pigg nog att jobba i morgon.

Det är verkligen hur tråkigt som helst att ligga hemma.

Det är 30 grader varmt. Jag ligger vid poolen på ett kryssningsfartyg i Karibiska havet. Jag smuttar lite lätt på min gin & tonic medan jag observerar ett damvolleybollag som hjälper varandra att smörja in sig med sololja.

*RIIIIIING*
*RIIIIIING*
*RIIIIIING*

En klocka ringer.

*RIIIIIING*
*RIIIIIING*
*RIIIIIING*

Jag inser att jag inte alls ligger vid någon pool, jag är definitivt inte på ett kryssningsfartyg i Karibiska havet och några volleybollspelare av det täcka könet ser jag definitivt inte röken av.

Jag ligger tyvärr i min säng hemma i Hässelby. Det var bara en dröm.

*RIIIIIING*
*RIIIIIING*
*RIIIIIING*

Klockan ringer fortfarande, men jag är definitivt vaken och drömmer inte längre. Men vad sjutton är det för klocka som ringer? En titt på mobiltelefonen visar att det är mitt i natten, kl 02.30 för att vara exakt.

Ljudet kommer från trapphuset och det slår mig att den enda klocka som kan ringa så är nödsignalen från hissen. Jag inser att jag inte kan ignorera en nödsignal utan klär plikttroget på mig och staplar ut i trapphuset. Där möter jag en granne som också vaknat av larmet. Tillsammans rör vi oss uppåt för trapporna i jakt på hissen. På översta våningen hittar vi den med ett stackars tidningsbud instängt.

Hissen är en följetång i trapphuset och det barnvagnsutrustade paret på andra våningen har under sommaren och hösten blivit kompisar med hissjouren som utför konstgjord andning på den ständigt fastnande hissen.

Där står vi alltså och betraktar det stackars tidningsbudet som utan mobiltelefon befinner sig i den fastnade hissen. Han ber oss således att ringa till hissjouren så att han kan komma ut. Fråga mig inte hur det gick till, men vi backar bandet till det ögonblick då jag klev upp ur sängen, på något sätt är min första impuls när jag kliver upp ur sängen att ta med mig mobiltelefonen. Det blir alltså jag som ringer hissjouren och berättar att vi har en stillastående hiss i Hässelby.

Här skulle historien kunna sluta och jag skulle kunna gå lägga mig, vilket jag också försökte. Tidningsbudet var vid god vigör och hade gott om lektyr i väntan på hisstekniker.
Jag har precis lagt huvudet på kudden när telefonen ringer och jag svarar.

– Tjena, det var från hissjouren, sitter du fast i en hiss?
– Nej, inte jag, tidningsbudet sitter fast i hissen.
– Åh fan, men vart då? Adressen jag fått stämmer inte för vi har ingen hiss där.
– *suck* Då har du fått fel adress, det är nr 38 du ska till, INTE nr 30.
– Okej, då förstår jag, men det här kommer du inte gilla – jag åker från Södertälje nu.
– Vänta här nu, på ett hisslarm i Hässelby skickar man alltså en tekniker från Södertälje?
– Ja, praktiskt va?

Efter detta samtal inser jag att det sedan 30 minuter instängda tidningsbudet inte kommer loss förrän om tidigast 45 minuter till en timme. Av någon anledning bestämmer jag mig för att berätta detta för honom och springer därför upp för trapporna igen. Då ber han mig ringa till sin chef för att berätta att han för stunden har lite svårt att utföra sina arbetsuppgifter. En rimlig önskan tycker jag och ringer.

En man med ett sydligare ursprung än mig svarar och jag förklarar att han har en kollega som sitter fast i en hiss i Hässelby som på grund av detta har lite svårt att leverera tidningar.

– Hässelby?
– Ja, Hässelby.
– Vart ligga Hässelby?
– Öööh, det ligger i västra Stockholm.
– Va?
– Det är en förort till Stockholm.
– I don’t understand, can you speak english?

Här följer en konversation där jag på engelska får övertyga tidningsbudets chef om att det finns en förort som heter Hässelby, att hans kollega visst delar ut tidningar där och att han faktiskt har fastnat i en hiss. Människan låter inte helt övertygad, utan vill be sin chef att ringa upp mig. Helt plötsligt står jag alltså i trapphuset, utanför den fastnade hissen, väntandes på att bli uppringd av tidningsbudets chefs chef. Vilken hierarki det verkar finnas i tidninsutdelarbranschen!

Nåja, efter ca tio minuters kallprat med tidningsbudet ringer telefonen och jag får prata med en mer språkbegåvad människa som inte bara erkänner Hässelby som förort, utan dessutom går med på att han har ett instängt tidningsbud i vår hiss. Nöjd med detta frågar jag tidningsbudet om det är okej att jag går och sover, vilket han inte har några problem med. Tiden har vid det här laget gått och jag bedömer att den sörmländska hissteknikern är 20 minuter till en halvtimme borta.

Klarvaken går jag och lägger mig igen och efter en halvtimme hör jag aktivitet i trapphuset och en hiss som rör sig. Slutet gott! Tidningsbudet är frisläppt, hissteknikern kan skriva resetraktamente, Hässelby är erkänt som förort och jag är klarvaken.

I måndags var jag på Råsunda för att fira svenska mästarna i fotboll – AIK. Det var alltså ingen match, utan ett rent firande som bevittnades av ca 15 000 personer (enligt AIK själva).

Kameran var givetvis med mig, men jag blev en smula besviken när arrangemanget drog igång och all belysning släcktes för att ersättas av fyra stora spotlights. Effekten var förstås lite häftig, men en kamera bygger fortfarande på att släppa in ljus under exponeringstiden och fyra spotlights ger inte mycket till exponeringsljus – tyvärr.

Jag tog i alla fall ca 150 bilder under kvällen och dom flesta blev som jag berfarat underexponerade eller oskarpa eller på tok för gryniga (en följd av att man ställer upp ljuskänsligheten på kameran). Men, när jag satt hemma framför datorn och studerade bilderna jag tagit under kvällen dök det plötsligt upp en bild som fick den där speciella känslan i magen att infinna sig.

Det är svårt att beskriva, det är lite som när man är nykär och det pirrar så där härligt i magen. Man kan inte riktigt beskriva vad det är som gör att man fastnar för en speciell bild. Rent tekniskt är det mycket som skulle kunna vara bättre med bilden. Ändå infinner sig den där härliga magkänslan som gör att man bara gillar bilden.

Kanske måste man vara inbiten AIK:are för att uppskatta den. Kanske måste man ha varit på plats för att kunna se storheten och återskapa dom känslor som svallade upp när laget man älskat sedan barnsben står och mottar folkets ljubel. Hur som helst, det är få bilder jag tagit som jag är lika nöjd med.

Här visar jag den dessutom en smula modifierad för användande som skrivbordsbakgrund.

Bilden kan även ses utan modifiering på min Flickr-sida.
Skrivbordsbilden kan laddas ned i full upplösning (1920×1280 px).

Behöver knappast nämna att man är rätt glad nu va?

Idag har jag och Jessica jubileum. Idag är det fem år sedan det i Falun slog gnistor mellan oss. Som om inte det räckte är det dessutom ett år sedan vi förlovade oss. Då befann vi oss på Grand Cayman, idag befinner vi oss i ett höstruskigt Stockholm (eller Uppsala för Jessicas del).

Vi firar detta i kväll genom att gå se Kvarteret Skatan på Rival. Därefter har vi bokat bord på restaurangen Sjögräs där vi ska njuta av god mat, gott vin och kanske något starkt till kaffet.

Om ett år firar vi lite hårdare, då stundar ju som bekant bröllopet då fröken Risholm blir fru Dolk.