Archive for november, 2009

Det är 30 grader varmt. Jag ligger vid poolen på ett kryssningsfartyg i Karibiska havet. Jag smuttar lite lätt på min gin & tonic medan jag observerar ett damvolleybollag som hjälper varandra att smörja in sig med sololja.

*RIIIIIING*
*RIIIIIING*
*RIIIIIING*

En klocka ringer.

*RIIIIIING*
*RIIIIIING*
*RIIIIIING*

Jag inser att jag inte alls ligger vid någon pool, jag är definitivt inte på ett kryssningsfartyg i Karibiska havet och några volleybollspelare av det täcka könet ser jag definitivt inte röken av.

Jag ligger tyvärr i min säng hemma i Hässelby. Det var bara en dröm.

*RIIIIIING*
*RIIIIIING*
*RIIIIIING*

Klockan ringer fortfarande, men jag är definitivt vaken och drömmer inte längre. Men vad sjutton är det för klocka som ringer? En titt på mobiltelefonen visar att det är mitt i natten, kl 02.30 för att vara exakt.

Ljudet kommer från trapphuset och det slår mig att den enda klocka som kan ringa så är nödsignalen från hissen. Jag inser att jag inte kan ignorera en nödsignal utan klär plikttroget på mig och staplar ut i trapphuset. Där möter jag en granne som också vaknat av larmet. Tillsammans rör vi oss uppåt för trapporna i jakt på hissen. På översta våningen hittar vi den med ett stackars tidningsbud instängt.

Hissen är en följetång i trapphuset och det barnvagnsutrustade paret på andra våningen har under sommaren och hösten blivit kompisar med hissjouren som utför konstgjord andning på den ständigt fastnande hissen.

Där står vi alltså och betraktar det stackars tidningsbudet som utan mobiltelefon befinner sig i den fastnade hissen. Han ber oss således att ringa till hissjouren så att han kan komma ut. Fråga mig inte hur det gick till, men vi backar bandet till det ögonblick då jag klev upp ur sängen, på något sätt är min första impuls när jag kliver upp ur sängen att ta med mig mobiltelefonen. Det blir alltså jag som ringer hissjouren och berättar att vi har en stillastående hiss i Hässelby.

Här skulle historien kunna sluta och jag skulle kunna gå lägga mig, vilket jag också försökte. Tidningsbudet var vid god vigör och hade gott om lektyr i väntan på hisstekniker.
Jag har precis lagt huvudet på kudden när telefonen ringer och jag svarar.

– Tjena, det var från hissjouren, sitter du fast i en hiss?
– Nej, inte jag, tidningsbudet sitter fast i hissen.
– Åh fan, men vart då? Adressen jag fått stämmer inte för vi har ingen hiss där.
– *suck* Då har du fått fel adress, det är nr 38 du ska till, INTE nr 30.
– Okej, då förstår jag, men det här kommer du inte gilla – jag åker från Södertälje nu.
– Vänta här nu, på ett hisslarm i Hässelby skickar man alltså en tekniker från Södertälje?
– Ja, praktiskt va?

Efter detta samtal inser jag att det sedan 30 minuter instängda tidningsbudet inte kommer loss förrän om tidigast 45 minuter till en timme. Av någon anledning bestämmer jag mig för att berätta detta för honom och springer därför upp för trapporna igen. Då ber han mig ringa till sin chef för att berätta att han för stunden har lite svårt att utföra sina arbetsuppgifter. En rimlig önskan tycker jag och ringer.

En man med ett sydligare ursprung än mig svarar och jag förklarar att han har en kollega som sitter fast i en hiss i Hässelby som på grund av detta har lite svårt att leverera tidningar.

– Hässelby?
– Ja, Hässelby.
– Vart ligga Hässelby?
– Öööh, det ligger i västra Stockholm.
– Va?
– Det är en förort till Stockholm.
– I don’t understand, can you speak english?

Här följer en konversation där jag på engelska får övertyga tidningsbudets chef om att det finns en förort som heter Hässelby, att hans kollega visst delar ut tidningar där och att han faktiskt har fastnat i en hiss. Människan låter inte helt övertygad, utan vill be sin chef att ringa upp mig. Helt plötsligt står jag alltså i trapphuset, utanför den fastnade hissen, väntandes på att bli uppringd av tidningsbudets chefs chef. Vilken hierarki det verkar finnas i tidninsutdelarbranschen!

Nåja, efter ca tio minuters kallprat med tidningsbudet ringer telefonen och jag får prata med en mer språkbegåvad människa som inte bara erkänner Hässelby som förort, utan dessutom går med på att han har ett instängt tidningsbud i vår hiss. Nöjd med detta frågar jag tidningsbudet om det är okej att jag går och sover, vilket han inte har några problem med. Tiden har vid det här laget gått och jag bedömer att den sörmländska hissteknikern är 20 minuter till en halvtimme borta.

Klarvaken går jag och lägger mig igen och efter en halvtimme hör jag aktivitet i trapphuset och en hiss som rör sig. Slutet gott! Tidningsbudet är frisläppt, hissteknikern kan skriva resetraktamente, Hässelby är erkänt som förort och jag är klarvaken.