Fredrik Dolk

Nu har det äntligen blivit dags för vår trotjänare VW Polo att gå vidare och glädja andra familjer. Idag köpte vi nämligen en ny bil!

Ny och ny föresten, det är årsmodell 2008 och den har 5000 mil på nacken. Precis lagom tycker vi då den fortfarande känns ny och fräsch, men har tappat sitt nybilsvärde. Modellen? En Volvo V50 blev det.
Vi insåg redan i vintras, då vi hälsade på mamma och pappa i Ljusdal, att vår kära Polo inte beter sig riktigt som vi vill i kyla och på halt underlag så redan när vi bestämde oss för att flytta upp visste vi att en ny bil var nödvändig.

Nu blir det alltså en kombi som kommer glädja oss i vår förhoppningsvis aktiva framtid med skidåkning och downhillcykling etc. Jessica tycker dessutom att det större bagageutrymmet kommer väl till pass när hon ränner på auktion och köper diverse prylar.

Vi får dock glädja oss med vår kära Polo i en vecka till, då Volvon först skulle genomgå en service och dessutom få en dragkrok monterad (så att Jessica kan ta släpvagn med sig på auktion). Från och med onsdag eller torsdag nästa vecka räknar vi med att få lämna bilfirman med vår svarta skönhet.

Klicka på bilderna för att se dom lite större.

Den här bloggen är visst lite bortglömd, men jag vet att jag har minst en trogen läsare så det är lika bra att uppdatera.

Idag är det precis en vecka kvar tills jag slutar på jobbet. Då blir det en sista kväll av packande hemma i lägenheten, sedan åker jag upp till Järvsö torsdag 1 juli.

Vad är då statusen? Det mesta har så klart kretsat kring flytten. Jag och Jessica fick tidigt tillgång till vindsförrådet till lägenheten i Järvsö. Det gjorde att vi kunde börja skjutsa upp saker av otymplig eller ömtålig natur, sådant man gärna slipper släpa på när det stora huvudsakliga flyttlasset går. Vi har därför kunnat skjutsa upp saker som cykel, extrasängar, gardinstänger, vinterdäck och lite annat smått och gott.
Fyra resor har det blivit och det i mamma och pappas bil. Snälla som dom är fick vi låna deras kombi som gör att vi kan frakta lite mer per resa än vad vår lilla VW Polo hade klarat av.

Förra fredagen fick vi dessutom tillgång till lägenheten. Den står ändå tom och den snälla fastighetsskötaren på Norrsvedja (fastighetsbolaget) såg ingen anledning till att låta den stå tom när vi har grejer att ställa dit. Det var faktiskt första gången jag såg lägenheten, då Jessica var den som inspekterade och accepterade den när hon besökte Järvsö för att åka skidor i påskas. Det var en bra lägenhet hon valt. Bra planlösning och stora ytor. Utsikten går inte att klaga på heller. Via köksfönstret ser man upp mot Järvsöbacken och från vardagsrummet, balkongen och sovrummet ser man Järvsö klack och hälsingeskogarna bakom stationshuset.

Nu åker jag som sagt upp på torsdag nästa vecka och tar med mig så mycket jag kan i bilen. Sedan går det stora flyttlasset lördag 3 juli, då min gode vän Staffan och jag går upp i grisottan för att köra ner till Stockholm med en liten lastbil. Jag hoppas att allt ska få plats bara.

Men vad skriver karln? Jo, det är faktiskt sant. Jag och Jessica har fattat det livsavgörande (?) beslutet att ta vårt pick och pack och flytta till Järvsö!

För mig blir det ju att flytta tillbaka, även om jag inte varit skriven i Järvsö sedan år 2000. Nu har det gått tio år och nu får det helt enkelt vara nog. Vi är givetvis två om beslutet, bara så att ingen av er tror att det här är mitt påhitt och stackars Jessica får hänga med som en trasdocka. Frågan är om inte hon varit modigare än mig och varit den pådrivande parten.

Varför gör vi detta? Vad ska vi göra? Hur går det med Jessicas studier? Ja, frågorna från dom invigda har varit många, men alla frågor har ett svar.

Varför är ganska enkelt att svara på. Livskvalitet helt enkelt. Vi har båda bott på mindre ort och i större stad och anser oss sitta på facit. Storstadens fördelar med nöjesutbud, anonymitet och kommunikationer må vara starka argument, men långt ifrån starka nog. Den som tagit sig fram med kommunala medel i den här stan vet att det tar sin lilla tid. Själv har jag drygt en timme enkel väg till jobbet. Vad gäller nöjen finns Stockholm alltid kvar och man kan när som helst besöka staden.

Vad ska vi göra då? Jessica fortsätter sina studier och själv har jag fått ett nytt spännande jobb. Jag kommer börja jobba på Svart Pist Publishing i Ljusdal, som bland annat producerar Ljusdals Tidning och ger ut Magasin Järvsö och Magasin Hälsingland, bland mycket annat. Där ska mina samlade erfarenheter sedan tio år hjälpa till att utveckla arbetet till oanade höjder.

Jessica kommer under hösten, då hon går termin fyra på läkarprogrammet, vara inneboende hos sin mamma med sambo i Gävle för att därifrån pendla till Uppsala. När sedan vårterminen kommer, vilken blir hennes femte, tar kliniska studier förlagda på sjukhus vid och vi hoppas på en placering i Hudiksvall, med sin klockrena närhet till Järvsö.

Tanken är att vi till en början ska hyra boende i Järvsö, för att på sikt köpa oss vårt drömhus på gräddhyllan i Järvsö.
Järvsö föresten, varför där och inte Ljusdal? Jag hävdar med en dåres envishet att Järvsö är och förblir centralorten i kommunen, men av någon outgrundlig anledning lyckades någon placera kommunhuset i förorten Ljusdal som även bär kommunens namn. Järvsö: Alltid. Vackert. Nära. Det finns en framåtanda i den byn som gör att vi tycker det är rätt plats att bo på.

I juli sker flytten, någonstans bör vi ha hittat boende då, sedan börjar jag mitt nya spännande arbete 1 augusti. Kanske är vi dårar, kanske är vi genier, framtiden får utvisa vilket det är.

Alea iacta est – tärningen är kastad!

Nu sitter jag på tåget till Uppsala. Där väntar Jessica med bilen för vidare färd mot Ljusdal där vi ska hälsa på mamma och pappa.

Där blir vi till på söndag då stackars Jessica får åka hem igen då hon har studier att stå i.

Själv styr jag bilen mot Norge och skidorten Trysil. Där ska jag med kompisen Stefan njuta av skidåkning och avkoppling i en vecka.

Det ska bli väldigt skönt. Jag känner att batterierna behöver laddas.

Har ni hängt med i den senaste veckans snackis på bloggar, twitter och diverse ”gammelmedia” (dvs tidningar, radio och TV)? Det började med ett blogginlägg av en kille som heter Jesper. Jag rekommenderar att ni läser hela blogginlägget.

Det handlar om Jesper själv som vid Hornstulls tunnelbanestation ser två män stå och trycka upp några killar mot väggen. Jesper, som verkar vara en kille med visst intresse för kollektivtrafikfrågor och polisarbete, inser att det är två civilklädda poliser som genomför en biljettkontroll på killarna. Tydligen har det i vissa kretsar cirkulerat uppgifter om att polisen har börjat agera biljettkontrollanter i tunnelbanan, något som man kan åsikter om då SL redan sörjer för sin egen biljettkontrollering.
Jesper som känner till denna debatten och som dessutom skrivit om det i olika sammanhang ser ett visst nyhetsvärde i händelsen och tar därför upp sin kamera och börjar fota.

Enligt Jesper själv blir då poliserna sura och ger sig istället på honom och snart är det han själv som står upptryckt mot en vägg och har en polisnäve mot sin strupe. Poliserna agerar mycket instabilt och hävdar att han ofredat dom genom sitt fotograferande. Jesper som är en normalbegåvad kille förklarar lugnt att han visst får fota där, varpå poliserna ändrar inriktning och börjar anklaga Jesper för att se drogpåverkad ut och verkar lite muntorr. Enligt Jesper får han ett ultimatum av poliserna, antingen raderar han bilderna och misstänks inte längre för brottet ofredande eller att vara drogpåverkad, eller så vägrar han och misstänks för båda brotten och för följa med in till polisstationen för provtagning.

Inför det hotet valde Jesper tyvärr att radera bilderna, men även den film som han lyckats sätta på inspelning strax innan poliserna beslagtog hans telefon. Med bilder och filmer raderade åker Jesper hem och inleder operation återskapning. Han lyckas själv med konststycket att få fram bilderna och med hjälp från utlandet lyckas han även återskapa delar av filmen han fick på inspelning. Bedöm själva, men jag tycker polisen gör sig skyldiga till ett tydligt brott mot polisförordningen enbart genom sitt uppträdande.

4 kap. Skyldigheter i anställningen
Uppträdande
1 § Anställda inom polisen skall i arbetet uppträda på ett sätt som inger förtroende och aktning. De skall uppträda hövligt, hänsynsfullt och med fasthet samt iaktta självbehärskning och undvika vad som kan uppfattas som utslag av ovänlighet eller småaktighet.

Men jag är ju ingen jurist, så vad vet jag.

Men detta om detta, hela berättelsen hittar ni på Jespers blogg. Efter att ha diskuterat händelsen med lite folk framgår det att det råder viss tveksamhet till vad man egentligen får fotografera. En del hävdar bestämt att man minsann inte får fota civilpoliser. Jag kan dock meddela att det påståendet är fel.

I Sverige kan du utgå från att du får fotografera överallt, med två undantag.
1. Det råder ständigt fotoförbud i svenska rättssalar.
2. Militära och civila skyddsobjekt kan förses med fotoförbud, något som då måste anvisas tydligt.

Bortsett från det är det fritt fram att plåta hur mycket du vill, vart du vill och vem du vill.
Men, det finns så klart ett men. När du befinner dig på privat område, typ i någons hem, på en restaurang, på en affär eller på en konsert kan ägaren till lokalen, hemmet eller konsertarrangören etc neka dig att fota. Det har egentligen inget med just fotografering att göra, utan mer att var och en själv har rätt bestämma spelreglerna på sitt privata område. Vissa dansställen kräver en viss typ av klädsel för att du ska vara välkommen på samma sätt som en konsertarrangör kan säga att du är välkommen så länge du inte fotograferar.
Det måste dock tydligt framgå att det råder fotoförbud. Fram tills du blir informerad om ett eventuellt fotoförbud kan du utgå från att det är fritt fram. Redan tagna bilder är dock dina och ingen kan kräva att du ska radera dom.

Det innebär att så länge du befinner dig på allmän plats, gator och torg, har rätt att fotografera privatpersoner, brandmän, ambulanspersonal, kungen och även poliser oavsett uniform. Skulle du vara lagd åt det hållet får du till och med införskaffa den fetaste telelinsen och utifrån fota in i folks privata hem.

Vad du däremot väljer att göra med bilderna, det är en annan sak. Vi har ju en personuppgiftslag som kan göra det till ett brott om du väljer att elektroniskt publicera bilderna. Men den lagen är ändrad sedan 2007, så du får faktiskt publicera bilder på andra, utan deras medgivande, så länge dom inte är av kränkande karaktär. Vad som är kränkande framgår inte tydligt i lagen och det blir därför i framtiden upp till domstolarna att tolka lagen och skapa prejudikat i ämnet.

Ingen kan heller kräva att du raderar dina bilder, som i fallet med Jesper. Möjligen skulle en domstol kunna döma att bilder förverkas, men jag har väldigt svårt att se att det någonsin skulle ske. Med dagens digitala teknik finns det ändå inga som helst garantier för att en bild verkligen är raderad (som Jesper mycket förtjänstfullt har visat oss).

Ovan har jag ju enbart nämnt det juridiska kring fotografering. Jag är så klart ingen jurist och jag kan så klart ha fel, men ovan nämnda är enligt min uppfattning av en rad skrivelser. Glöm inte bort det lilla ordet etik. Bara för att ni får fota vem som helst och när som helst etc, betyder det inte att ni behöver göra det. Det är alltid trevligt att fråga om det går bra att ta några bilder, det blir liksom trevligare så. Ska ni fota tjänstemän i arbete kanske ni inte behöver fråga, men det kan ju vara trevligt att presentera sig och säga att ni avser ta några bilder för det ena eller andra bruket. Med ett leende kommer man långt.

Ett litet urval artiklar i ämnet Jesper:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6597121.ab
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6627037.ab
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6600627.ab
http://www.expressen.se/Nyheter/1.1880072/polisen-tvingade-jesper-radera-bilderna
http://www.expressen.se/Nyheter/1.1886027/forundersokning-mot-poliserna-som-hotade-jesper
http://www.dn.se/sthlm/poliser-trakasserar-debattor-1.1044619